SvD:s läsare saknar liksom flertalet av svenskarna förtroende för polisen. Men vad är det för förtroende det handlar om? Givetvis har maktens rövslickare redan bestämt vari denna brist på förtroende ligger. Det handlar typiskt om att polisen inte syns, inte går tillräckligt hårt fram eller är för få. Tycker man som jag att polisen istället blivit ett hot mot medborgarna, okritiskt går ärenden åt utländska intressen och generellt ägnar sig åt att jaga helt fel saker, ja då får man söka sig annorstädes.

På ett personligt plan har jag aldrig haft ett uns att tacka den svenska polisen för. Den enda polisanmälan jag någonsin lämnat in i vuxen ålder var ren formalia och garant för att bankväsendet skulle ersätta mig för något som de genom sin loja inställning orsakat. Utöver detta har jag bara negativa erfarenheter, speciellt då av lokalpoliser i mindre orter. Du bör bäva om du någonsin behöver ha med dem att göra. När du sedan ringer in dem tar de den andres parti och hotar dig med repressalier. Att bli så förnedrad trots att man har rätten på sin sida är något jag aldrig kommer att glömma. Det känns som en evighet sedan, men det hotfulla mötet med polisen har färgat min barndom på ett sätt som fortfarande idag återkommer i mitt medvetande genom regelbundna mentala uppstötningar. Kanske var det här någonstans mitt förakt för samhället och maktens hejdukar började gro för första gången. Hittills har jag inte sett någonting som skulle få mig att ändra uppfattning i den frågan.

Så nej tack till fler poliser säger jag. För gemene man är det betydligt större chans att drabbas av statens rottweilers än det är att råka ut för exempelvis organiserad brottslighet, "terrorism" eller vilken skräckpropaganda som nu målas upp. Dessutom, drabbas du av polisen har du ingen chans till upprättelse. Du kan inte försvara dig själv som i fallet med den statistiska ytterligheten organiserad brottslighet. För då är det du som kommer att få plikta och med dagens poliser är det inte otroligt att de kommer att skjuta för att döda. Just detta är väl i och för sig inget som SvD:s arketypiske läsare har något att invända emot. Hela den farsartade och riggade debatten har med säkerhet orkestrerats av samma människor som under ett par år nu effektivt fört polis och militär närmare tillsammans, urholkat polisens mandat och just gjort de prioriteringar som vanligt folk upprörs av men inte riktigt kan sätta i ett sammanhang. Det är inte svårt att se en konspiration mot medborgarna, med högerns naiva hejarklack som ett av medlen. Visst, en del av klagomålen ligger utanför polisens räckvidd. Sönderslagna skolor i förorten är bara ett symptom som i och för sig kanske måste lindras tillfälligt, men det egentliga problemet med segregering, fattigdom och utanförskap är det ingen som gör någonting åt. Är det inte lätt löjeväckande, ja rent cyniskt, att då kräva hårdare tag samtidigt som man medvetet gör dessa områden mer och mer marginaliserade. Betänk samtidigt vad polisen gör istället för att arbeta med det som verkligen engagerar folk. De jagar sexköpare, olika påstådda brott mot intellektuella rättigheter, påstådda terrorister, avlyssnar, uppmuntrar till angiveri och kryper allt längre in under skinnet på vanligt folk. Allt med goda avsikter enligt dem själva. Konspirationen ligger alltså i det valhänta sätt på vilket polisen hanterar samhällssituationen och hur de anmodats av sin ledning att gå från att vara folkets polis till att bli en surdeg av moral, prevention av fantasier, elektronik och beskydd åt den ekonomiska eliten. Kommer fler poliser att avhjälpa detta? Knappast, med tanke på att hela avsikten med polisen ändrats och att detta knappast kan karaktäriseras som en tillfällighet.

Det är på detta vis som medborgarna luras att köpa snaran som i sinom tid kommer att användas för att hänga dem med.