Nu gör borgarpressen (SvD) nya försök att tvinga med Sverige i NATO. Opinionen har svängt antyder de, men ser man på deras egen grafik så ser man själv att svenska folket under perioder varit betydligt mer positivt inställda till NATO, samt att det aldrig under mätperioden varit i närheten av en opinion för ett medlemsskap. Så var god håll er till verkligheten. Tendensen är fortfarande negativ och det finns ingen anledning att tro något annat. Det man däremot kan tro är att svenska politiker på sikt kommer att lura folket i en fälla, i likhet med vad som hände med EG, och i det läget försvara sig med att medlemsskap är oundvikligt. Det är redan så att vi utan folkligt stöd närmat oss NATO bakvägen. Det är väl vad man kan kalla problem – reaction – solution. Att fabricera en situation där enda lösningen blir den som problemets upphovsmän ursprungligen ville ha till.

Som medlemmar skulle mycket av kritiken mot NATO generellt och USA specifikt falla platt genom vårt faktiska deltagande. Kritik skulle stämplas som ickepatriotisk eller landsförräderi, precis som i USA, och utmålas som ett hot mot de "tappra" svenskar som strider för "frihet" i fjärran land. Jämför exempelvis den lagom ointresserade kritik mot Sveriges NATO-anstuckna insats i Afghanistan och den investering vi lurats att göra där. Det är klart mycket svårare att kritisera något man är del av. Därför är det också en lögn som Kurt Volker presenterar i SvD. Det är väl ingen som på fullaste allvar tror att någon bryr sig om vad Sverige tycker. Det är välkänt vem som styr och ställer i denna organisation. Och hur sannolikt är det att samma elit som för in Sverige i NATO av ideologiska skäl kommer att seriöst opponera sig?

Sedan har NATO inga "fredsinsatser". NATO är bara en förlängning av USA:s imperialistiska intressen och en bekväm förevändning. Eventuella positiva effekter för vanligt folk är bieffekter, och inte sällan kortvariga sådana. Fredsmanteln är bara en del av propagandan för att motivera NATO:s fortsatta existens. Det är ingen överdrift att säga att just denna insikt är oroväckande. För givet det vi nu vet, hur långt är NATO beredda att gå för att motivera sin egen existens? Terrorn i f.d. Yugoslavien har vid det här laget suddats ut från det kollektiva medvetandet, men det kan ge en fingervisning om vad vi har att vänta. Fakta är att varje poliskår behöver inre fiender. Varje militär behöver yttre fiender. Båda är garanter för staters existens, rent ideologiskt. Det ligger i dessa strukturers natur och ett alltför väl genomfört uppdrag skulle vara kontraproduktivt inte bara för dem själva utan för staten och dess elit.

I sammanhanget kan man också kommentera användningen av fred som en eufemism för krig. Det verkar vara så Orwellianskt vi lever idag. Det som en gång kallades krigsdepartement har över tid blivit kända som försvarsdepartement. Är det inte dags att vi döper om dem till fredsdepartement för att sluta logiken? I samma anda som vi börjat tala om väpnad makt som fredsbevarande eller fredsframtvingande.

Se också: Samlad svensk strategi, en introduktion till NATO:s verkliga agenda.