Sveriges Radios Kaliber började gräva i självmordet som utfördes vid häktet i Mariestad den förste februari i år (AB, SvD, DN). Det man kom fram till var rätt skrämmande. Det visade sig nämligen att personalen, när de upptäckte att mannen i fråga hängt sig på toaletten, helt sonika lät honom hänga kvar och därvidlag låste dörren! Ambulans tillkallades, sjukvårdspersonalen tog ned mannen, fick igång dennes hjärta  och men mannens liv gick i förlängningen inte att rädda.

Om möjligt lika anmärkningsvärt är att den avlidnes anhöriga inte informerades om omständigheterna. Hur exakt informationen såg ut är omtvistat, men det man kan säga är att det aldrig informerades om att mannen hängde i nio minuter längre än nödvändigt. Det finns uppgifter om att de anhöriga istället fick veta – tvärt emot fakta – att personal direkt skurit ned mannen och gjort allt i sin makt för att återuppliva honom.

Skev människosyn, shock, oerfarenhet, rädsla, låg bemanning, dödstecken – listan på ursäkter kan göras lång. Men ingen fungerar riktigt som försvar. Varför ringa ambulans med sådan hast om man visste med sådan säkerhet att mannen var död? Och varför låta mannen hänga kvar i vilket fall? Man har väl trots allt någon respekt för de döda? Är det så att man prioriterade att säkra bevis före att se om mannen kunde återupplivas?

Underbemanning? Av uppgifter i media kan vi dra slutsatsen att händelsen ägde rum ungefär mellan 17.55-18.15. Det är därför osannolikt att bemanningen varit så låg som föreslagits. Det kan inte endast ha varit två vårdare kvar inom häktet vid tidpunkten såvida det inte rörde sig om alldeles speciella omständigheter. Det är dock mer än sannolikt att häktessjukvården hade gått hem för dagen. Till dags dato har ingen vid kriminalvården i Mariestad velat uttala sig offentligt om händelsen. Och det kan man ju förstå efter detaljer kring händelsen börjat läcka ut. En annan pärla från Mariestad är för övrigt TBC-fallet som uppdagades för ett par veckor sedan. Mannen ifråga hade just suttit på häktet i Mariestad tidigare och det tog sin lilla tid innan han fick uppsöka läkare. I detta fall utsattes både personal och andra klienter för fara. De sätter sig verkligen på kartan de här pajsarna. Och ändå är Mariestad i min mening "malajerna" inom svensk kriminalvård. Hur det går till på "tuffare" anstalter vågar man knappt tänka på.

Personalansvarsnämnden kommer att fälla ett uttalande. Det kan komma att handla om motsvarande prickning, löneavdrag eller rent av avsked. Men det är för mig mer intressant huruvida det finns strukturella problem inom kriminalvården som leder till den här typen av händelser. Har drillningen i säkerhet gått så långt att det inskränker på vanliga mänskliga processer som medkänsla och sunt förnuft exempelvis? Är det någonting jag känner igen ifrån min tid inom kriminalvården så är det just ambivalensen inför att "göra rätt". Medkänsla med klienterna, och att ta dem på allvar ses av en del kollegor och de flesta chefer som någon avvikelse från accepterad norm. Klienter som uppvisar sjukdomssymptom förutsätts simulera för att komma utanför murarna en sväng och jävlas med vårdarna. Och det kan säkert förekomma. I så fall är det ett pris man får betala för att upprätthålla humanitet, integritet och hälsa. Ironiskt nog säger man i nästa andetag från kriminalvården att endast sjukvårdspersonal skall göra mediciniska utlåtanden. Men att avgöra vad som är verklighet och simulerat – ja den friheten tar man sig. Och man gör det med bred marginal. Det är inte precis Oscar-vinnande skådespelare som sitter på sveriges anstalter liksom. Hellre fälla än fria är kriminalvårdens motto, och råkar det stryka med någon klient så är det ett pris värt att betala.

På sätt och vis är den här typen av dödsfall (som vi får se fler och fler av) något som varje svensk, speciellt då de vilka skriker om hårdare tag, måste ta på sig. För idag är det säkerheten som är allenarådande inom kriminalvården. Och detta kommer sig av det ramaskri från media och folk i gemen som drar igång varje gång det sker en avvikelse eller fortsatt kriminalitet innanför murarna. Men den typen av ansvar är givetvis än mer svårt att utkräva.

Pappersexercisen har ökat lavinartat inom kriminalvården. Allt ska dokumenteras, fyllas i. Allt ska behandlas. Allt utom människor då. Suicid-screening kommer på tal i det här fallet. "Har du någon gång försökt ta ditt liv". Tjenare alltså. Sedan skall kalle anka-formulären som fyllts i under tidspress tolkas av någon som saknar kompetens och som på sin höjd fått en internutbildning. Som kriminalvårdare, oavsett internutbildning, saknar man både kompetens och lönenivå för att ta sådana beslut. Över lag dåliga redskap alltså som behöver kunnig personal vid rodret. Men över tid har den här typen av redskap börjat ses som ofelbara, och getts närmast gudomlig status. Jämför exempelvis med användandet av så kallad lögndetektor i USA. Lögndetektor kan vara en hjälp, men bara om med en oerhört erfaren operatör bakom teknologin. Till detta kommer det faktum att anstalter och häkten i sig själva är bidragande orsaker till psykisk ohälsa. Det räcker att jobba där så får man känna på det. Att sedan sitta inspärrad, behandlas som ett småbarn och detaljstyras är för de flesta människor omöjligt att sätta sig in in. Det tror fan att folk begår självmord under dessa förhållanden! Även om de var mycket obenägna att göra det utanför murarna. Men det är en sanning som ingen vill tala om.

Till sist finns det ju de som rått och vällustigt applåderar besparingen som gjordes i och med att en "kriminell" individ aldrig kommer tillbaka till samhället. Jag tror ni missat poängen med häkte. Läs på. Gör om, gör rätt. Nästa gång är det ni som sitter där isolerade i en liten cell.

• Mer om landets häkten i torsdagens SVT Debatt och kriminalvården generellt i nästa veckas Uppdrag granskning.