En eloge till Uppdrag Granskning för att de började rota i den sörja vi kallar kriminalvård. Jag tycker det framgår med all tydlighet vilken typ av idéer som bubblar innanför de blåa uniformerna på sina ställen. Gubbjäveln Lars Nylén belyste detta väl även om han säkert var omedveten om hur galenskaperna faktiskt lät. Vilka guldkorn alltså som Nylén släppte ifrån sig samtidigt som han försökte dominera den kvinnliga reportern. Både vad gäller synen på kriminalvård men även alltså en antydan om ett djupt förakt för kvinnor.

Nylén säger två saker egentligen: Häxjakt på oliktänkande och bestraffning för de som talar med media och påtalar oegentligheter är mer regel än undantag. Missförhållanden "bestraffas" med ett officiellt besök och löfte om framtida diskretion. De är med andra ord sanktionerade. När reportern sedan mycket relevant undrar om huruvida hennes kommunikation har lett till sanktioner för klienterna i fråga blir det om än dummare. Nylén insinuerar att reportern måste begått olagligheter, smugglat vapen etc om det nu var så att de två klienterna i fråga hade bestraffats. Dels för att återigen hota och dominera reportern, men också för att på ett taffligt sätt försöka påstå att det är på den nivån det skall befinna sig om man isoleras eller förflyttas. Jag kan av egen erfarenhet säga att den tröskeln ligger otroligt mycket lägre. Resonemanget som Nylén viftar bort bekräftas sedan av den anonyme underrättelseoperatören, det vill säga den som Nylén vill sätta dit. Det blir snart uppenbart att Nylén och dennes understödjare inte bara är inkompetenta och arbetar kontraproduktivt utan även rör sig i en kvasi-legal sfär som ligger farligt nära auktoritära regimers metoder med en ljusskygg agenda.

För visst påminner det lite om förhållandet i Kina, som debatterats livligt på senare tid. Om man talar med media så råkar man ut för dryga represalier, oavsett sanningsvärdet i det man har att säga. Motiveringen blir i båda fall "omstörtande verksamhet" eller "negativt ledarskap" som kriminalvården kallar det. Sanningen är så farlig att den inte håller att ventileras och redan här borde väl de flesta förstå att någonting inte står rätt till.

Som man kunde misstänka finns dock ingen större sympati för klienterna inom kriminalvården. Jag är väl inte förvånad. Så fort jag öppnar munnen och släpper väder i något ämne över huvud taget så möts jag av okunskap. Jag är van vid att folk inte förstår. De förstår inte samhället i allmänhet, de förstår inte politik, vetenskap, människor och de förstår absolut inte kriminalvården i synnerhet. Så när de nu fick en liten inblick i hur det ligger till börjar de yra om att reportaget är vinklat eller att man skall tala med "offren". Och att det skall vara otrevligt på anstalt. Varför då?

Vinklingsargumentet är ett vanligt feltänk eller medveten strategi när argumenten tryter och verkligheten knackar på. Vi känner igen det från i princip alla situationer där missförhållanden skall skildras. Vare sig de gäller kostråd i Sverige, förbrytelser av Israel eller skickligt dold Kreationism i skolorna i USA så är vinklingsargumentet framme. Det spelar ingen roll om reportaget i fråga är den enda i sitt slag som motsäger doktrinen. Det kommer ändå att utmålas som vinklat och krav kommer ställas på att "avvikande åsikter" skall tas med i framställningen. Men lätt matematik säger oss att i detta fall är reportaget den avvikande bilden i en strid ström av hegemonins propaganda och svartmålning av "kriminella". Så fort det sägs något positivt (vilket det övervägande blir) om kriminalvården är det ingen som mobiliserar det stora samhälleliga propagandamaskineriet för att kräva en neutralare bild. På detta sätt straffas man gång efter gång om man försöker gå mot strömmen och påtala missförhållanden i världen. Man anklagas för att ha en agenda och med finurliga eufemismer för att syssla med vad man egentligen menar är samhällsomstörtande verksamhet. Det är dags att vända på detta resonemang med. För visst har väl alla en agenda i så fall. Staten har en agenda i att vilja fortsätta att fylla anstalterna till bredden. Kriminalvården har en agenda i att vilja fortsätta utöva sin makt och tyranni över maktlösa människor. För den ena är det berättigande och för den andra är det status. Ingen kan väl säga annat än att det finns en viss tillfredsställelse i att ha en annan människas liv i sina händer. Det blir ytterlighetsförhållandet för våra biologiska imperativ om socialitet.

Det framgår tydligt och klart att STRAFFET i Sverige är FRIHETSBERÖVANDET. Ingen ytterligare bestraffning skall förekomma. Intressant nog är det dock så att de vilka i detta sammanhang efterfrågar hårdare tag också är de vilka angriper de stater runt om i världen som är bäst på hårda tag, speciellt då inom sina respektive rättsväsenden. Tänk på det nästa gång ni förfasar er över Vitryssland eller Iran. De är föregångsland i sammanhanget. Eller så är det vi som rör oss bakåt. Vad tror ni?

Det finns ett talesätt som lyder att i ett fritt land är det yttersta straffet just frihetsberövandet. Korrelationen är med andra ord så att ju mindre fritt ett land är, ju mer pålagor i form av psykisk och fysisk misshandel kan man räkna med inom kriminalvård. Lever man i en diktatur ändå så anses det inte tillräckligt styvt att endast frihetsberöva någon. Vad säger det om Sverige av idag och vart vi är på väg?

I chatten som följde programmet framkom just den gamla sanningen om kriminalvård som en spegel för förhållandet i samhället. Ett samhälle skall mätas efter hur det behandlar sina minst angenäma medlemmar. Det är totalt ointressant hur den rikaste procenten i de finaste förorterna mår eller behandlas. Dem går det aldrig någon nöd på. De får alla förmåner de kan behöva, utöver sin egen personliga förspändhet. Men samhällets trasor, om man vill kalla dem så, har inga fördelar och är exponerade direkt mot samhällets kalla, hårda yta. Samt medborgarnas förakt. De blir som kanariefåglarna i industrialiseringens dödliga kolgruvor en mätare på samhällsklimatet. Och deras varningar bör tas på största allvar. Inte främst för att de kommer ut från anstalterna bittra, nedbrutna och hämndlystna – även om det kan vara illa nog. Utan för att samhället i sig självt håller på att förändras i grunden.

Men inget av detta rapporteras om. Faktum är att reportaget inte blivit uppmärksammat alls i media. Det vore inte en överdrift att säga att etablerad, kommersiell media underlåter att rapportera om detta fenomen och dess konsekvenser och att det förekommer en total mörkläggning. En sensationell flathet och ett ödesdigert misstag som kommer kosta oss alla vår frihet i slutändan.

/Från en som inte längre bär den blå uniformen