En viss bloggare lanserar en lika enkel som genial förklaring till hur neddragningarna av försvaret hänger ihop. Av med hatten. Man blir lite skamsen för att man inte själv drog den slutsatsen direkt. Efter att sent omsider ha skummat igenom den här boken (Ordfront) borde man definitivt tänka i de termerna. Det vill säga fråga sig själv vad avsikten egentligen är och vad Reinfeldt & Co är beredda att rasera för att folk i gemen skall tvingas / luras att ändra ståndpunkt. I mångt och mycket är de villiga att sätta väl fungerande system ur balans för att försvaret av dessa system — må det handla om militär, transfereringar eller försäkringar — skall tunnas ut och människor skall tvingas att söka sig till andra strukturer för skydd. I fallet med ekonomi handlar det om privata försäkringsalternativ. I fallet med det militära försvaret kan det handla om att driva Sverige mot internationellt (läs: europeiskt/amerikanskt) samarbete.

Och tro mig, ingen vore gladare än jag om försvaret fortsatte att bantas. Det är uppenbart att Sverige mycket på grund av sin alliansfria modell valt att ha en stor inhemsk industri, och ett överdimensionerat försvar. Kostymen har varit för stor och något måste göras åt det. Men det är olyckligt om det nu skulle vara så att det i hemlighet görs upp planer för en tillfällig "kris" inom försvaret som på sikt skall leda till fullvärdigt inträde i NATO. Att NATO som bekant sedan ställer krav på militära anslag (och indirekt inköp av just amerikanska vapen) är sannerligen inget som inte kan efterjusteras. Efter ett par år har folk glömt hur det ligger till och anslagen kan öka igen när medlemskapet väl är i hamn. Kritiker har dessutom redan påpekat att valutan för de nuvarande ingreppen är låg samt att förtätningen på sikt lockar till nya inköp. Men för att fabricera ett problem att reagera på duger det nog.

Det där med pacifism är en vacker tanke, och det är värt att nämna eftersom det ofta är en konstig anklagelse som träffar den som opponerar sig. Jag önskar att jag kunde anamma pacifismen. Men det gör jag nu inte. Jag är bekväm med tanken att döda andra människor, dock inte de som då kategoriskt alltid blir offer av krig. De fattiga, de socialt bortglömda, de ofördelaktigt färgade etc. Så länge vi har stater som alltjämt styrs av politiska eliter och de ekonomisk besuttna  kommer militären alltid att vara ett medel för förtryck mot en numerärt stor men geografisk och social periferi. Det är i övrigt främst av ekonomiska skäl jag motsätter mig ett försvar samt av den enkla anledningen att aggressionens psykologi drivs av militärt knutna aktörer. Det går att experimentellt visa på en enda människas reaktion på ett enda vapen och det torde vara sant även i förlängningen. Ett för stort försvar och ständiga militära insatser ger militarismen allt för stort utrymme i ett samhälle. Det i sin tur skapar en ond cirkel som underminerar det civila samhället. Eller som Lin Yutang lär ha formulerat det: When there are too many policemen, there can be no liberty. When there are too many soldiers, there can be no peace. When there are too many lawyers, there can be no justice.