Ett par av de soldater som var med i Kongo framträdde anonymt i TV4 och gnällde över att de kände sig kränkta, svartmålade och baktalade. Ingen av de tillfrågade tyckte att förhöret i fråga hade varit problematiskt och där skiljer de sig alltså från sin egen försvarsledning som redan erkänt att åtminstone “tortyrliknande” metoder använts. Det är alltså bara att krypa till korset. Att istället försöka bagatellisera händelsen får bara människor i gemen att ytterligare tvivla på dessa så kallade elitsoldaters etiska värderingar och verklighetsuppfattning. Det kanske rent av är så att dessa mediaframträdanden är orkestrerade av högre ort som ett desperat försök att fragmentera bilden, skapa osäkerhet nu när erkännandet inte går att dra tillbaka. Ett tips: Erkänn inte allvarliga brott i onödan om du inte begått dem.

Reportern i fråga gör heller inget kanonreportage i det att hon aldrig ställer några specifika frågor om händelserna i Bunia. Därför undviks fler klavertramp och motsägelsefulla utsagor av den typ som nu finns mellan de franska och svenska militära ledningen. Reportaget handlar istället om att “mediabilden är fel” men väldigt få konkreta bevis för att styrka detta presenteras. Det finns exempelvis ingen detaljerad beskrivning av hur förhöret i fråga gick till. Och påståendet att Hans Alm skulle avbrutit förhöret (trots att de gick schysst till enligt nuvarande utsago) verkar som ett argumentatoriskt dubbelfel.

I en insändare i SvD hävdas att “motivet” för att dra igång mediacirkusen skulle vara personlig hämnd gentemot Hans Alm. Här förnekas även direkt att förhöret i fråga skulle ha innehållit varken den beryktade strypsnaran eller skenavrättning. Man säger även här att försvarsledningen agerat på felaktiga uppgifter samt att man själva vet bättre. Men varför har de inte talat om det tidigare, för sin egen ledning i så fall? Nej, det förefaller fortfarande som en dålig PsyOp. Sedan faller man tillbaka på “jag och många med mig”-försvaret. Dock visar det sig att endast fem av de nio som skrivit under faktiskt var i Bunia. Man säger att ingen av de “ungefär 40″ man talat med känner igen sig helt. Så praktiskt. För de andra har väl frysts ut och sökt annan tjänst kan man tänka. Och huruvida dessa precis som antyds helt håller med förtroendemännens utspel eller vari det påstått icke korrekta framställandet består framgår ej heller. Det är väl heller inte så sannolikt att någon skulle våga yppa kritik om de kontaktas av de så kallade förtroendemännen. Det blir den sämsta formen av internutredning med sannolika represalier för avvikande åsikter. Det är samma sak inom polis, kriminalvård etc. Det är den typen av kultur som odlas där.

Men det blir bara värre. Expressen avslöjade för ett par veckor sedan att svenska soldater uppträtt på ett systematiskt rasistiskt vis, och att den franska ledningen skall ha

“undervisat” svenskarna i hur “negrerna” bör hanteras

Nu kommer det uppgifter om att även sexhandeln var utbredd och satt i system. Man kan lugnt säga att det knappast är den här typen av representanter Sverige behöver runt om i världen. Samt att det med tanke på den verkliga vidden av den här skandalen är ett under att det uppmärksammats så lite och så sent. Det säger något om hur viktigt detta internationella samarbete är för sveriges ekonomiska och politiska elit. Samt vilken kultur som finns inom bland annat då militären.

För den som lyssnat på jargongen på senare år är det späckat med eufemismer av typen “fredsframtvingande” och rena efter-apningar av amerikanska floskler av typen “hearts and minds”, “illegala kombatanter” och “terrorister”. De svenska officerarna har tydligen helt anammat den här typen av tänkande ned till minsta stavelse. De tar lätt intryck de små liven i samspel med större syskon. Vi har med andra ord hamnat på samma sluttande plan som i exempelvis USA och Storbritannien på så vis att det fria samhällets garanter blivit ett hot mot dess välmående och själva existens. Det kanske rent av borde vara så, på manér från just det brittiska imperiet, att utlandstjänst i mångt och mycket (om det alls ska tillåtas) är en enkelbiljett. Det är det enda sättet att bromsa, men givetvis aldrig hindra, olika bumerangeffekter. Både som ett psykosocialt svar från medborgarna men primärt från staten som så elegant uttryckt av Hannah Arendt:

To substitute violence for power can bring victory, but its price is very high; for it is not only paid by the vanquished, it is paid by the victor in his own power. The much-feared boomerang effect of the “government of subject races” (Lord Cromer) upon the home government during the imperialist era meant that rule by violence in far-away lands would end by affecting the government of England, that the last “subject race” would be the English themselves.