Alliansen är eniga om att införa en “civilkuragelag” innan nästa val (DN). Det låter som rena dumheterna hur man än ser på saken. Att ställa upp för varandra är i och för sig gott och väl, men det borde vara något naturligt och inte någonting som sköts lagstiftningsvägen. Ja, alltså så som högern borde resonera om de följde sin egen politiska filosofi. Det här luktar istället av anti-liberal kommunitarianism och religionsanstuckna ideal. Det har skrivits mycket om det så kallade sociala kapitalet, och främst då förtroendet för institutioner, men sällan har någon lyckats peka på hur man faktiskt ökar den sociala kohesionen på områden eller i samhällen där den är svag. Det är i hög grad teoretiskt flummande.

Det här verkar vara ännu en i raden av bakvända idéer där man angriper en företeelse på precis fel vis. Det är så upp och ned att man funderar på om det är utstuderat dysfunktionellt.

Rent praktiskt är det mycket svårt att se hur det skulle fungera. Exemplen där människor ingripit och sedan blivit skadade eller dödade är många. Olle Reiz är bara det senaste i raden. 29-åringen som dog efter en misshandel på Kungsgatan i Stockholm är ett annat. Det senare är intressant just därför att det inte var den med “civilkurage” som dog, utan dennes passive vän. Dessutom vinklades händelsen av media och politiker till att vara en uträknad och särdeles grym misshandel, när dödsögonblicket i själva verket var en enda olycklig knuff in i en vägg. Så enkelt är det skett. Man kommer osökt att tänka på fallet med Kitty Genovese (wiki), en klassiker inom beteendevetenskap, men också ett fall som har förvanskats för att producera vissa slutsatser om just civilkurage. Det är i det sammanhanget värt att nämna idéerna om urban anomi, eller med andra ord att det är en oundviklig trend av känslomässig och kognitiv avtrubbning som fortgår i urbana miljöer. Det kan för att förtydliga alltså vara så att man inte bara har ett problem med en subjektiv brist på kurage.

Motsatsen måste säkerligen också finnas. Det vill säga där man inte är medveten om rättigheter, eller tekniker för att stoppa ett pågående brott. Betänk också att den misstänksamhet som skapas människor emellan, när vi alla skall övervaka och ange varandra, säkerligen mer än uppväger den eventuella vinsten. Den här typen av konstruerat civilkurage måste på något vis vara motsatsen till ett starkt individualiserat samhälle där man sköter sig själv och inte övertolkar vad andra har för sig. Fallen i media har dessutom varit minst sagt övertydliga med solklar misshandel på öppen gata, men i verkligheten är det säkerligen inte så enkelt. Man sitter inte där i båten med livbojen i hand.

Och som sagt, vad har man för rättigheter att ingripa, och att själv bruka våld i en situation där man egentligen inte är brottsoffer. Är det okey för mig att dra min (”olagliga”) teleskopbatong exempelvis? Är det okey att sedan slå mot en misstänkt förövare, om denne mot bättre vetande inte drar sig tillbaka vid ljudet av en expanderande batong och den klara intentionen att använda den? Skulle man inte kunna säga att jag där förvärrar situationen genom att måla in mig ett hörn direkt där jag själv tagit en orubblig position? En situation där en av parterna måste totalt förlora ansiktet. Man vet ju själv hur oerhört seriöst man tar det där med heder. Man tar inte en tillsägelse från en annan människa, i varje fall inte om den är dåligt tajmad och saknar respekt. Så beroende på hur man väljer att ingripa kan man lätt eskalera ett skeende. De flesta män skall visa sig på styva linan och kommer nog inte att följa Inger Davidsons rekommendation …

[...] jag tror inte att den här lagen kommer att förvärra, man kan gripa in på flera sätt, genom att ringa polisen, genom att ropa på hjälp.

Ringa polisen? Ja, försök gärna med det. I tre fjärdedelar av landet är det väl omöjligt att få tag i en polis även under kontorstid. Att ropa på hjälp är ju också en jävla uppmaning. Skall man hoppas på att någon tredje person har civilkurage att ingripa då? Nånstans måste man inse att den statistiska chansen minskar för varje led i en sådan kedja. Speciellt polissituationen visar istället på att samhällets problem inte kan lösas genom att ställa sig upp och sjunga “we shall overcome” utan att fungerande institutioner istället är grunden för det sociala kapitalet. Om inte myndigheterna gör någonting, varför skall då jag? Och nu, efter att jagat droger, fildelning och prostitution, skall då polisen lägga resurser på att hitta och lagföra “civilkurage-smitare”. Istället för att lösa riktiga brott. Tjenare alltså.

I vissa delar av landet, under vissa tider är det redan idag farligt att vistas ute om man inte håller en låg profil. Med den kommande lagen räcker det inte att oroa sig för småligister, utan gemene man kommer att bli klämd mellan polisen och nämnda ligister. Eller för den delen vanligt folk som inte tar en tillsägelse på rätt sätt. Damned if you do, damned if you don’t.

Och på tal om civilkurage, jag tycker nog att motståndet mot FRA-lagen är en slags civilkurage av sällan skådat slag. Det har visat på att människor vågat träda fram och sätta ned foten när de sett att brott begåtts framför deras ögon. Men betänk hur stat och regering reagerat. Civilkurage får alltså sälla sig till de andra områden som bara får fortgå om de är bekväma, sanktionerade och inte hotar varken stat eller kapital.

Addendum: Rick Falkvinge hänger ut lagen som en direkt angiverilag. Bra tänkt där. Dit kom jag själv först efter en riktig omväg. Men jag håller med. Risken är överhängande.