Eget ansvar, är det ens ett begrepp att tala om längre? Jag tycker att det är intressant att se hur vi trots en ökande individualisering väljer att allt mer skylla ifrån oss och se mer subjektivt på verkligheten. Utöver fröken Löwengrips eskapader där moralmaffian tydligt slog tillbaka finns två talande exempel som diskuterats mer eller mindre flitigt bland svenska bloggar. Båda handlar om fotografering och integritet.

Det första exemplet gäller Linda Rosings bilder på sina barn (i bikini bland annat) som hon la ut på sin egen blogg förra månaden. Nu ångrar hon detta bittert. Är man en känd person så bör man tänka två gånger innan man över huvud taget exponerar sina barn. Oavsett sammanhang. Det är med samma självklarhet som att man kan ifrågasätta hur religiösa föräldrar tillåts att indoktrinera sina barn och därmed genomföra en slags psykologisk misshandel.

Det andra exemplet är den så kallade “smygfotografering” som drabbar mestadels kvinnor. I Expressens artikel gråter två unga kvinnor ut, samtidigt som de på den tillhörande bilden sitter med en extremt liten bikini på en offentlig plats. Artikeln säger att smygfotona ofta hamnar på Internet. Men i Expressen – på Internet – är det tydligen okej att visa upp sig? Antingen så är man ute för att visa upp sig, eller så stannar man hemma eller på annan privat insynsskyddad plats. Det går inte att styra över att folk tar kort på en i det offentliga rummet, än mindre vad de tänker på när de ser två svettiga välformade blondiner sträcka ut sig i solen. Det går inte att både äta kakan och att ha den kvar.

Man behöver inte vara meteorolog för att förstå vart vinden blåser. Rätten att fotografera är på väg att inskränkas och det är med den bakgrunden vi kan se denna salva i debatten. Oavsett om de inblandade personerna och media inser att de ger Bodström/Ask-samhället en puff i ryggen eller inte. Integritetsskyddskommitténs betänkande från januari är synnerligen otydligt. Det verkar som om allmän plats fortfarande är en fredad frihetlig zon, men för hur länge till?

Och vad gäller svaret på paradoxen om individualisering så är det nog så att vi tagit till oss en felaktig och farlig form av individualisering, med viss tillskyndad assistans från våra politiker. Det är en form av egocentrism och utvaldhetskomplex som gör oss oförmögna att fungera optimalt tillsammans med andra människor och se helheter. För den som exempelvis sett Adam Curtis dokumentärer är resonemanget bekant och behöver således inte reitereras. Man kan bara kort konstatera att det spelar rakt i händerna på de som väljer att styra oss medlest skräck, problematik, ytterlighetsexempel och dystopier. Det blir en synbarligen ändlös spiral av dumheter.