Så kom då den andra drabbningen kring den övervakningsapparat vi sammanfattar och förkroppsligar med FRA. Och återigen kuppas massavlyssningen igenom. Man orkar knappt kommentera tilltagen längre annat än att poängtera att motståndet kvarstår och är oförminskat. Genom folkpartisternas svek har föraktet och misstron bara växt, vilket är principiellt viktigt med tanke på vad dessa människor vurmar för utanför FRA-frågan.

Förändringarna på kommer nu på bred front. Regeringen med Carl “Bilderberg” Bildt i spetsen driver oss mot ett nytt Poltava i konflikt med Ryssland. Med mindre är de inte nöjda. Likt forntida despotiska krigarkungar törstar de efter internationellt erkännande och makt och de är beredda att riskera hela det svenska folket i detta spel. Ofta hör man att Sverige inte varit i krig på 200 år. Men sällan talas det i denna kontext om varför Sverige fick lägga ned sina ambitioner, vilka dumma tilltag Sverige stod för och hur illa det nästan gick. Nu klöser det svenska imperiet på kistlocket och gravplundrarna i regeringen är på väg att sätta spaden i jorden.

Sverige blir parallellt allt mer en proxy åt USA. Ett USA som nu så här i skolskjutningstider kan sägas satsa på det största utökade självmordet i världshistorien. Jag tänker i varje fall inte vara med på det skeppet när det sjunker.

Det bistånd vi eufemistiskt kallar demokratibistånd kommer att vässas aviseras det (DN1, DN2, SvD, SS). Nu skall vi direkt lägga oss i andra länders inre angelägenheter. Det är fel på så många plan att man knappt vet var man skall börja. Men de grundläggande invändningarna är nog följande: “Biståndet” är ineffektivt och det stinker av imperialism. Dessutom vet vi med säkerhet att bombliberaler är mer intresserade av ekonomiska intrång snarare än mänskliga, sociala rättigheter om de två ställs mot varandra. Och ekonomisk utpressning sker för den delen redan med bistånd som vapen. “Öppna upp er ekonomi eller så låter vi ert folk svälta ihjäl” heter det numera från regeringskansliet.

Precis som flera bloggare redan påpekat verkar det som om det är Sverige som behöver demokratibistånd i dessa FRA-dagar. Det vore lägligt att kunna blogga utan att bli spårad och avlyssnad i Sverige.

Exemplet som drogs i media vad gäller bloggande dissidenter låter också rätt så infantilt. Det verkade vara ekvivalenten av “Afghanistanargumentet” i FRA-debatten. I bästa fall opåläst men troligtvis lögnaktigt och en rökridå. Man undrar helt klart vilka dissidenter som skulle gå in på en svensk ambassad. Om det är något som misstänksamma stater bevakar så är det väl ändå utländska ambassader. Och blogga kan man väl göra ändå med modern teknik, semi-anonyma tjänster och “onion routing” eller motsvarande. Om man verkligen har något att säga så finns det inget system i världen som kan hindra eller spåra en. Förslaget är rena dumheterna alltså. Förhoppningsvis kommer detta i förlängningen leda till att svenska ambassader runt om i världen stängs ned. Här finns definitivt pengar att spara. Sedan kan man också hoppas på att främmande makt bjuder igen genom att sätta upp omstörtande verksamhet på svensk mark.

I verkligheten handlar detta bara om att bli en kugge i Amerikas “demokrati”-maskineri. Vi har sett de moderna och PR-riktiga “revolutionerna” i bland annat Ukraina, Libanon och Georgien. Samtliga är finansierade under bordet av den amerikanska staten. Och det finns att läsa svart på vitt för den som orkar öppna ögonen. Men visst vore det finurligt om andra stater började koordinera sina “bistånds”-insatser med USA. Över en natt skulle man kunna tvätta bort den värsta stämpeln av imperialism och Sverige skulle låna sitt goda namn till amerikansk global dominans.

— Notiser —

DN skriver om hur det ser ut på amerikanska fängelser och specifikt då den löjeväckande anstalt där Annika Östberg sitter inspärrad på löjeväckande grunder (Trångt på Östbergs anstalt).