Ännu en vecka, ännu en integritetskränkning. Denna gång är det 1952 års tvångsmedelslag som skall permanentas och göras sju resor värre (DN,Journalisten,AB).

I samma veva kom den så kallade piratjägarlagen att få gehör av lagrådet (SvD). Det är alltså nu i princip garanterat att lagen kommer att passera. Utöver diskussionen om kriminaliserandet av ungdomar, politikernas lögner och huruvida det verkligen är ett brott det handlar om så är den krypande privatiseringen av samhällsfunktioner mest oroande. Ingen brydde sig när det handlade om p-vakter, men nu börjar det krypa närmare vanligt folk. Annorstädes skrivs det nya lagar som skulle jämställa en störning av en fotbollsmatch med misshandel (SvD). Det är gyllene tider när ekonomin krisar att kuppa igenom nya lagar.

Jag har nu mer eller mindre gett upp på den här fronten. Det finns ingen poäng med att regelbundet raljera över de allt mer intensiva ingreppen i våra friheter. Stater gör ändå som de vill och Sverige styrs ändå likt en marionetteater från utlandet. Och några möjligheter att förändra situationen på politisk väg ser jag inte heller.

Nej, här gäller det att antingen börja med direkt aktion eller civil olydnad -  om man orkar och ändå vill göra något. Utan några som helst förbehåll givetvis och utan någon form av hederskod. Endast genom skräck och våld kan dessa personer påverkas. Tiden för resonemang är förbi. Den enda återstående möjligheten, utöver direkt aktion, är att saker tillåts nå vägs ände, träffa tegelväggen för att sedermera nå tillbaka till rim och reson. Men det är också en väg genom oöverskådligt lidande för den stora massan.

Själv ser jag om mitt hus som det heter. Taktik, information, självförsvar och motivation. Det kan komma att behövas. Det kan tyckas lättvindigt att kapitulera inför svårigheter, på samma sätt som politiker kapitulerat inför omvärldens utmaningar. Men vad skall man ta sig till?